Era förslag på hur Sverige kan arbeta för att minska antalet olagliga produkter som kommer in i EU och Sverige?
- Fokusera på elektronikprodukter, här finns stora brister gällande kemikalieinnehåll och produktsäkerhet.
- Ni har redan gjort bildsökningar för att effektivisera er tillsyn. Jobba vidare med de möjligheter som AI ger för att på ett effektivt sätt söka igenom och identifiera svenska företag som säljer produkter via dropshipping. Använd information på företagens webbsidor för att identifiera och riskklassa dem så att tillsynen riktas dit där den behövs allra mest.
- Driv på för ett avskaffande av elektronikskatten/kemikalieskatten på viss elektronik. Lärdomen från den avgift på 3 euro som infördes i juli i år är att paket från Kina direkt till konsumenter har halverats, enligt E-handlesbarometern. Elektronikskatten ökar priset på elektronik från försäljare som ni och andra myndigheter har visat innebär klart färre risker för svenska konsumenter än privatimporten. Idag beskattar elektronikskatten tillåtna kemikalier medan produkter med förbjudna kemikalier lämnas obeskattade när privatpersoner klickar hem dem som dropshipping.
- Den nationella samordning av marknadskontrollen kan med fördel resultera i ett gemensamt projekt där ni sätter upp dessa automatiserade sökningar tillsammans och relevant information delas till den myndighet som ansvarar. Produkter som inte följer kemikalielagstiftningen säljs inte sällan av aktörer som inte heller följer konsumentlagstiftningen eller regler kring produktsäkerhet.
Vad är utifrån ert perspektiv mest problematiskt med att det kommer in olagliga produkter till Sverige från länder utanför EU?
- Hemelektronik som inte uppfyller kraven kan innehålla förbjudna ämnen, och kan medföra risk för brand och elolyckor. Konsumenten kan sällan se skillnad på en säker och en osäker produkt när den köps på nätet.
- Det är också ett stort problem för konkurrensen. Seriösa handlare, distributörer och producenter lägger stora resurser på att följa regelverken: kemikaliekrav, produktsäkerhet, märkning, testning och producentansvar. Aktörer utanför EU som skeppar direkt till konsumenter utan att ta ansvar för detta får en kostnadsfördel och pressar priserna på ett sätt som seriösa företag inte kan eller vill konkurrera med. Det straffar just de företag som gör rätt och det leder till färre jobb i Sverige.
- Dessutom slipper många av aktörerna producentansvaret för elavfall och batterier. När produkterna blir avfall hamnar kostnaden för insamling och återvinning ändå hos de företag som är anslutna till producentansvarssystemen, och i förlängningen hos konsumenterna. Det undergräver både finansieringen av återvinningen och förtroendet för systemet. Dessutom försvårar och försämrar det vår återvinning då produkter med förbjudna kemikalier ska tas ut kretsloppet.
- Produkter som köps direkt från säljare utanför EU har ofta kortare livslängd. De är i många fall inte konstruerade för att hålla eller för att kunna repareras, reservdelar och reparationsinformation saknas och konsumenten har i praktiken svårt att utnyttja sin reklamationsrätt mot en säljare utanför EU. När en sådan produkt går sönder byts den därför oftare ut i stället för att repareras. Det går stick i stäv med EU:s arbete för en cirkulär ekonomi. Genom ekodesignkrav, till exempel för mobiltelefoner och surfplattor, och det nya reparationsdirektivet ställs allt högre krav på hållbarhet, reparerbarhet och tillgång till reservdelar. Företag på den europeiska marknaden investerar för att leva upp till kraven, medan privatimporterade produkter som inte uppfyller dem fortsätter att komma in. Resultatet blir mer elavfall, större klimatpåverkan och att konsumenterna i längden betalar mer. Dessutom uppstår en snedvriden konkurrens mellan produkter som är byggda för att hålla och produkter som är byggda för att vara billiga.
- Till sist, det urholkar det förtroendet för regelverken. Om EU:s krav i praktiken bara gäller dem som frivilligt följer dem blir det svårt att motivera nya och skärpta krav, och de hållbarhetsmål som reglerna ska bidra till nås inte.
Hur anser ni att myndigheter kan underlätta för företag och konsumenter att köpa säkrare produkter via e-handel?
- Tydlig och lättillgänglig information till konsumenter om vilka risker som finns och vad man ska kontrollera innan man köper, till exempel att det finns en ansvarig ekonomisk aktör i EU och korrekt CE-märkning. Gärna i samverkan med branschen, som når konsumenterna i vardagen.
- Offentliggöra resultat från marknadskontroller snabbt och begripligt, med konkreta exempel på produkter och säljare som inte uppfyller kraven. Det ger konsumenter vägledning och skapar incitament för plattformarna att agera.
- Samordnad tillsyn och en gemensam ingång. Ansvaret är i dag uppdelat mellan flera myndigheter. En tydligare samordning mellan Kemikalieinspektionen, Elsäkerhetsverket, Konsumentverket, Naturvårdsverket och Tullverket skulle göra kontrollen effektivare och göra det lättare för både företag och konsumenter att veta vart de ska vända sig.
- Enkel väg att anmäla misstänkt farliga produkter/säljare oavsett vilken myndighet som är ansvarig, och återkoppling på vad som händer med anmälningarna.
- Riskbaserad tillsyn med fokus på de aktörer som inte följer reglerna, i stället för att öka den administrativa bördan för företag som redan gör rätt.
- Dialog med branschen. Branschorganisationer och företag har ofta tidig kunskap om nya risker och oseriösa aktörer. Ett etablerat forum för att dela sådan information skulle stärka marknadskontrollen.